Loading...

Please select your location!

Show all countries
europe
Global
Austria
Belgium
Bulgaria
Croatia
Cyprus
Czech Republic
Denmark
Estonia
Finland
France
Germany
Greece
Hungary
Ireland
Italy
Latvia
Lithuania
Luxembourg
Malta
Netherlands
Norway
Portugal
Romania
Slovakia
Slovenia
Spain
Sweden
Switzerland
United Kingdom
asia & oceania
Australia
China
Japan
Malaysia
New Zealand
Singapore
Taiwan
america
Argentina
Canada
Costa Rica
Ecuador
Mexico
United States
Fri frakt över 500 kr
Leveranstid 1 - 3 arbetsdagar

Gammalt kontra nytt synsätt.

Under de senaste trettio åren har löpning blivit alltmer populärt världen över. Samtidigt har löparskor gått från att vara relativt enkla produkter till att bli högteknologiska skapelser med avancerad dämpningsteknik och rörelsekontroll. Ändå drabbas uppskattningsvis mellan 40–70 % av alla löpare av minst en skada per år. Delvis hänger det naturligtvis ihop med löpningens repetitiva natur; en löpare tar omkring 1 000 steg per kilometer och varje gång foten sätts ned i marken belastas kroppen med 3–5 gånger kroppsvikten.

undefined

Omodernt och alltför förenklat synsätt

Om du frågar oss är den traditionella fotnedsättningsanalysen omodern och alltför förenklad. Dessutom är det förlegat att välja sko efter typen av fotvalv (platt, normalt eller högt).

Standardförfarandet vid behandling av löpare och rekommendation av skor är att ställa några standardiserade frågor om hur mycket och i vilka förhållanden personen springer och utvärdera den befintliga skon. Därefter görs en biomekanisk undersökning av löparens fötter. Vad de flesta inte vet är att det inte finns någon evidensbaserad forskning som slår fast att en viss skomodell lämpar sig för en viss fottyp eller skadehistorik. Ändå påstår vissa tillverkare detta.

Om löparen besöker en mer specialiserad klinik görs ibland en löpanalys. Löparen kliver upp på ett löpband iförd traditionella löparskor och en videokamera filmar fotnedsättningen bakifrån. I en sådan situation blir foten ett löst bihang när hälen träffar underlaget och diagnosen blir mest troligt överpronation. I ett försök att kontrollera denna överrörelse ordineras skor med rörelsekontroll och mellansula med dubbel densitet.

Stöd för mellanfoten har ofta påståtts vara ett av de mest effektiva sätten att korrigera rörelsen. En mellansula konstruerad med ”dubbeldensitet” har varit den vedertagna tekniska lösningen under de senaste 30 åren. Tekniken har använts av i stort sett alla skoföretag. Förekomsten av löprelaterade skador har dock inte förändrats nämnvärt under denna period.

Idag kan man konstatera att mekanisk rörelsekontroll med hjälp av en mellansula med dubbeldensitet inte har minskat risken för skador i den utsträckning som förväntats.

Problemet med det här omoderna synsättet är att fokus inte ligger på att hitta grundorsaken till skadan eller förebygga skador.

Det nya synsättet – Full Body Running Analysis™

Löpteknik eller löpstil har tidigare inte setts som ett sätt att förebygga skador och förbättra löpeffektiviteten. Forskning visar dock att löpteknik, löpstil och träningsupplägg har betydligt större betydelse när det gäller att förbättra en persons löpning och samtidigt minska risken för skador.

Genom att förbättra din löpteknik kan du springa snabbare med mindre ansträngning. Enligt forskningen är dock ”utveckling av ett bättre löpsteg och förbättrad neuromuskulär kontroll” också ett effektivt sätt att förebygga skador.

Istället för att du ska springa på löpbandet och bara videofilmas bakifrån tillämpar vi en mer holistisk metod: Full Body Running Analysis™. Med denna teknik analyseras din löpteknik med hjälp av ett motion capture-system som registrerar varje liten rörelse med stor precision. Det som händer när foten träffar underlaget har ofta sitt ursprung i någon annanstans men bör korrigeras vid källan. Du får visuell återkoppling i form av en webbaserad rapport med ett antal parametrar som är viktiga för en god löpteknik, bl.a. höftrotation, knäts vinkel, fotledsflexion, armpendling, fotkontakt etc. Du får praktiska tips på vad du kan göra för att förbättra din löpstil. Vi förespråkar en holistisk syn på löpning och ser till hela kroppens funktion. Därför inbegriper rapporten även ett träningsprogram, inklusive rörlighetsövningar och/eller koordinationsövningar och/eller styrkeövningar för specifika muskler som hjälper dig att förbättra din löpteknik.

Nedan finner du sammanfattningar av ett antal forskningsrapporter och vetenskapliga artiklar som har publicerats i några av världens mest ansedda tidskrifter under de senaste 30 åren.

Koncept och definitioner

Människans rörelsesekvenser

Människans steg kan delas in i två faser:

1) Kontaktfasen = den tid foten har kontakt med underlaget

2) Pendlingsfasen = den tid foten inte har kontakt med underlaget Nedan kommer vi att fokusera på kontaktfasen, d.v.s. när och hur foten träffar underlaget.


Gångsteg

Gångsteget inleds med att hälen sätts ned mot underlaget framför kroppen (tyngdpunkten). Därefter rullar foten framåt till mellanläget och övergår slutligen till framdrivningsfasen, där sista delen av foten, d.v.s. tårna, lämnar underlaget.

Ett sådant gångsteg är extremt effektivt när vi går. Det involverar inte alla de muskler i kroppen som behövs när vi springer, t.ex. hälsenan och sätesmuskeln.

Att använda ett gångsteg (hälisättning) vid löpning kan ha flera nackdelar, bland annat:

  • Hög stötbelastning vid fotisättning (när hälen träffar underlaget)
  • Högre vridkraft vid knälederna – risk för löparknä
  • Hög excentrisk belastning på vadmuskulaturen – risk för smärta i underbenet (shin splint)
  • Försämrad spänning i hälsena och vrist – foten blir ett löst bihang, risk för överpronation

översträckning – foten landar framför kroppens tyngdpunkt – löpning med bromsen tillslagen, mot gravitationen

Löpsteg

Löpsteget inleds med att foten sätts ned i underlaget i närheten av mellanfoten/framfoten, under kroppens tyngdpunkt. Helst ska foten vara spänd på förhand (se Salmings löphjul). Därefter sätts hela foten ned så snabbt som möjligt; fokus ska vara att minska den tid foten har kontakt med underlaget. Om fotnedsättningen sker under kroppens tyngdpunkt minimeras energiförlusten.

Dessutom utnyttjas kroppens naturliga dämpning och fjädring till fullo.

  • Kroppen har ett antal naturliga dämpningsfunktioner i form av fotvalvet, hälsenan, knäts böjning och den s-formade ryggraden.

Inom löpning är återvinning ett vackert och mycket praktiskt koncept. Kroppen har faktiskt ett inbyggt energiåtervinningssystem – fantastiskt, eller hur? Hälsenan (kroppens största fjäder) och andra senor återvinner slagenergin. När foten träffar underlaget lagras slagenergin i muskler och senor. Samma energi används sedan för att driva kroppen framåt.

Sprintsteg

Fotvalvet, hälsenan, det böjda knäts och den s-formade ryggraden är olika delar av kroppens naturliga dämpningssystem. Med rätt löpstil utnyttjar du dessa verktyg på bästa sätt och har ingen användning för de hårt marknadsförda dämpningsmaterial som påstås göra jobbet åt dig.

Naturlig dämpning

Vid sprintlöpning sätts foten oftast ner längre fram än vid långdistanslöpning. Sprintsteget är mycket energikrävande och kräver mycket av vadmusklerna. Därför används det normalt bara vid sprintdistanser upp till 400 meter.

Att springa på framfoten och kanske inte ens sätta ner hela foten rekommenderas inte vid långdistanslöpning eftersom det utsätter hälsenan och vadmuskulaturen för alltför stor belastning.

Återvunnen energi

Kroppen återvinner energi. Faktum är att den har ett inbyggt ”energiåtervinningssystem”. Hälsenan och andra senor återvinner slagenergi. När foten träffar underlaget lagras slagenergin i muskler och senor. Samma energi används sedan för att driva kroppen framåt.

Fotvalvet består av 26 ben, 33 leder, 12 elastiska senor och 18 muskler som tillsammans bildar ett flexibelt och elastiskt nät. Med ett naturligt löpsteg spänns och sträcks de tillsammans och fungerar som en fjäder. Enligt dr Lieberman lagras och frigörs omkring 17 % av den mekaniska energin under löpning genom denna fjädring.

Hälsenan, kroppens största fjäder, börjar vid hälens baksida, fortsätter uppåt längsmed benet och är fäst i de stora vadmusklerna. När du springer lagrar och frigör hälsenan ca 35 % av den slagenergi som genereras när foten träffar underlaget. Gratisenergi, med andra ord.

Denna fjädringsenergi skiljer sig avsevärt från alla de hypade dämpningsmaterial som påstås göra underverk för din löpning. Faktum är att en dämpad mellansula stjäl energi från kroppens naturliga elastiska energi/rekyl. Ju tjockare mellansula, desto större energiförlust.

En nyligen genomförd studie visar dock att en lätt löpsko med en tunn mellansula kan vara mer effektiv än barfotalöpning. Anledningen till detta tros vara att den extra energi som förbrukas p.g.a. den lätta skon är mindre än den energi kroppen måste använda för att kompensera för slagkraften vid barfotalöpning.

Pronation och supination

När du går eller springer böjer sig foten naturligt inåt (pronation) eller utåt (supination). Pronationen är viktig för en optimal rörelse och stötdämpning. Vid fotnedsättningen rullar foten inåt och fotvalvets plattas till. Det kallas pronation och är en normal process som återfinns hos varje frisk fot. Syftet med pronationen är att göra foten rörligare så att den kan anpassa sig efter underlaget, särskilt i ojämn terräng.

Efter pronationsfasen rör sig foten vidare genom steget och övergår slutligen i supination. Det innebär att foten böjs något utåt och omvandlas från en flexibel fot till en styv fot. Därmed kan foten skjuta ifrån mot underlaget och driva kroppen framåt. Under denna fas inverteras foten något och fotvalvet blir högre så att foten kan rulla över stortån.

Det finns flera faktorer som kan påverka en persons naturliga steg. Två av de vanligaste anledningarna är muskulär obalans och användning av styva skor som ger för mycket stöd.

Tanken att vissa pronerar medan andra supinerar är en grov förenkling och till största del ett marknadsföringstrick. Alla både pronerar och supinerar. Anledningen till att vi överpronerar eller översupinerar är oftare att vi använder skor som ger alltför kraftigt stöd. Med barn bör man vara extra försiktig eftersom deras fötter måste få möjlighet att utvecklas som de ska, utan skor eller med flexibla skor.

Skobranschens utbud av rörelsekontrollerande skor är dessutom ett exempel på hur symptomet behandlas med hjälp av en mekanisk lösning inbyggd i skon, istället för att grundorsaken till problemet identifieras. Det nya synsättet fokuserar på löpteknik och löpstil. I Salming RunLab gör vi en detaljerad helkroppsanalys (Full Body Running Analysis™) för att kunna hjälpa löparen att springa mer effektivt, utan att drabbas av skador. Genom Salmings löphjul och Salming Academy får du kostnadsfri information om hur du kan förbättra din löpteknik och löpstil. Ett par naturliga löpskor underlättar denna omvandlingsprocess.

Proprioception

Ingen vettig människa skulle ha på sig skidhandskar när han/hon skriver på ett tangentbord. Hur kan det då komma sig att vi har på oss skor med kraftig mellansula när vi springer? Det är en myt att fötterna måste skyddas mycket varsamt.

Framfoten är full av receptorer som skickar signaler från foten till hjärnan. Hjärnan svarar omedelbart och kroppen anpassar sig efter variationerna i underlaget. Om en alltför tjock mellansula placeras mellan underlaget och foten störs denna kommunikation och kroppens förmåga att anpassa löptekniken, löpstilen och fotnedsättningen försämras.

Den mänskliga kroppen är inte konstruerad för att klara den kraftiga slagkraft som uppstår om du landar på hälen när du springer. Om du går barfota och sedan börjar springa justerar kroppen därför omedelbart steget så att mellanfoten sätts i först istället för hälen. Med en riktigt tjock, vadderad mellansula under foten uppfattar hjärnan inte slagkraften som genereras när du börjar springa och växlar därför inte från hälisättning till mellanfotsisättning.

The Reports

1. SKOR MED RÖRELSEKONTROLL/STRUKTUR – BASERAT PÅ FOTVALV ELLER LÖPSTEG

Skadereduktion genom anvisning av löparskor baserat på fotsulans form under marinkårens grundutbildning

1 SEPTEMBER 2010


The American Journal of Sports Medicine, 
september 2010, volym 38, nr 9, sid. 1759–1767


 FÖRFATTARE: Joseph J. Knapik, Daniel W. Trone, David I. Swedler, Adriana Villasenor, Steve H. Bullock, Emily Schmied, Timothy Bockelman, Peggy Han och Bruce H. Jones

Bakgrund: För fotsulor som definieras som låga, normala eller höga marknadsför skotillverkarna rörelsekontroll, stabilitet respektive dämpade skor. Det här typen av tekniker antas minska risken för skador genom att kompensera för skillnader i löpteknik.

Hypotes: Att välja löparskor baserat på fotsulans form minskar inte skaderisken under marinkårens grundutbildning.

Slutsats: Den här prospektiva studien visar att rekommendation av skor baserat på fotsulans form har liten påverkan på förekomsten av skador, även med hänsyn tagen till andra riskfaktorer.

 

Tre olika skostabilitetsnivåers påverkan på smärta hos kvinnliga löpare: en randomiserad kontrollstudie


10 MAJ 2010


British Journal of Sports Medicine, doi: 10.1136/bjsm.2009.069849


FÖRFATTARE: Michael B. Ryan, Gordon A. Valiant, Kymberly McDonald och Jack E.

Bakgrund: Den här studien undersöker skadestatusen hos kvinnliga löpare som slumpvis har tilldelats neutrala, stabiliserande eller rörelsekontrollerande skor.

Slutsats: Resultaten av studien visar att den nuvarande metoden att rekommendera skor med pronationsstöd baserat på fottyp är alltför förenklad och potentiellt skadlig.

 

Är ditt val av långdistansskor evidensbaserat?

18 APRIL 2008


British Journal of Sports Medicine


FÖRFATTARE: Criag E. Richards, Parker J. Magin och Robin Callister

Syfte: Att fastställa om nuvarande praxis att rekommendera långdistansskor med upphöjd, dämpad häl och pronationsstöd anpassat efter den enskilda personens fottyp är evidensbaserad.

Resultat: Ingen originalforskning som uppfyller studiens kriterier har identifierats, varken direkt eller genom de sex identifierade systematiska genomgångarna.

Slutsats: Rekommendationen av den här skotypen till långdistanslöpare är inte evidensbaserad.

Ny syn på rörelsekontroll

29 JUNI 2007


8:e upplagan av Footwear Biomechanics Symposium i Taipei 2007


FÖRFATTARE: Gert-Peter Brüggemann, institutet för biomekanik och ortopedi vid Tysklands idrottshögskola i Köln

Slutsats: Tekniker för rörelsekontroll har använts i löparskor i över 20 år. Förekomsten av löprelaterade skador har dock inte förändrats nämnvärt under denna period. Anmärkningsvärt nog har inte ens skadornas fördelning eller placering förändrats. Vid jämförelse av data som rapporterats för samma grupp konstaterades ingen skillnad mellan det relativa antalet knä- och underbensskador (Clement et al. 1981, Taunton et al. 2002). Man kan därför dra slutsatsen att det rent mekaniska konceptet rörelsekontroll genom en mellansula med dubbeldensitet inte har levt upp till förväntningarna om att minska risken för skador. När skelettet utsätts för mekanisk påverkan förändras dess rörelsemönster vid en viss uppgift endast minimalt och icke-systematiskt. Rörelsesystemet verkar välja strategin ”minsta motståndets lag” (Wilson et al. 1996). Ett optimerat eller lämpligt skokoncept istället för ett mekaniskt stöd skulle främja muskelaktiviteten och den potentiella muskelkraften.

Kinematisk effekter hos sportskor: en genomgång

1 JANUARI 1986


Journal of Sports Science, 1986, vinter 4(3), sid. 169–84


FÖRFATTARE: E.C. Frederick


 Ett tydligt mönster som framträder vid en genomgång av litteraturen om sportskor och biomekanik är att många effekter är indirekta resultat av rörelseförändringar som orsakas av skon, d.v.s. att en specifik skoegenskap framkallar en kinematisk anpassning som i sin tur påverkar kinetiken, skadeförekomsten och löpförmågan. Vid sidan av dess olika effekter på belastningstopparna har dämpningssystemets konstruktion visat sig förändra de elektromyografiska mönstren samt påverka knäts flexion vid fotnedsättningen och indirekt löpekonomin. Den mediolaterala stabiliteten uppmätt genom bakfotens kinematik påverkas i hög grad av skons konstruktionsegenskaper, t.ex. hälens upphöjning samt sulans hårdhet och form. Skons friktionsegenskaper och yta har också visat sig påverka kinematiken på ett sätt som i sin tur påverkar den registrerade friktionskraften i sig självt. Dessa kinematiska reaktioner är det mest provokativa resultatet från denna studie av skors biomekaniska effekter. Det framgår tydligt att skon kan vara ett effektivt verktyg för att manipulera den mänskliga rörelsen. De många olika sätten att konstruera en sko i kombination med kroppens tendens att anpassa sig efter skons mekaniska egenskaper på förutsägbara sätt har gett oss ett nytt sätt att manipulera människans kinematik och kinetik och är en användbar modell för att studera biomekanisk anpassning.

2. STÖTKRAFT VID NEDSLAG PÅ HÄL KONTRA MELLANFOT/FRAMFOT OCH MELLANSULANS DÄMPNING

Stötkraft vid löpning med skor och barfotalöpning

1 MARS 2011


Footwear Science – The Official Journal of the Footwear Biomechanics Group, volym 3, nr 1, 1 mars 2011


FÖRFATTARE: Joseph Hamilla, Elizabeth M. Russella, Allison H. Grubera och Ross Millera

Ökad stötkraft anges ofta vara orsaken till löprelaterade skador. En metod som har använts för att minska stötkraften är att öka tjockleken på skons mellansula i syfte att dämpa stöten när foten träffar marken. En annan metod som har förespråkats är att springa barfota. Syftet med den här undersökningen var att jämföra stötkraften vid löpning med skor med olika tjock mellansula och barfotalöpning. Tredimensionell kinematik och kinetiska data samlades in genom att deltagarna sprang i den hastighet de föredrog samt i en fastställd hastighet. Stötkraftens egenskaper (högsta stötkraft, tid till högsta stötkraft och vertikal belastning) avlästes genom den vertikala reaktionskraften mot underlaget. Vristens och knäledens styvhet under stödets belastningsfas erhölls genom rörelseförändringen dividerat med vinkelns förändring. Slagparametrarna analyserades statistiskt med hjälp av upprepade tvåvägsmätningar (ANOVA). Det fanns inget betydande samband mellan hastighet och fotbeklädnad. Vad gäller högsta stötkraft, vriststyvhet och knästyvhet noterades ingen skillnad mellan olika skor. Däremot fanns betydande skillnader mellan dem som sprang med skor och dem som sprang barfota. Baserat på sitt stegindex verkade deltagarna i den här studien ändra sin fotnedsättning från bakfoten till mellanfoten vid en övergång från löpning med skor till barfotalöpning. Det kan alltså konstateras att den förändrade stötkraften beror på en förändrad fotnedsättning snarare än på mellansulans tjocklek.

 

Fotnedsättning och kollisionskraft hos vana barfotalöpare kontra löpare som normalt springer med skor

28 JANUARI 2010


Nature – International Weekly Journal of Science,
 Nature 463, 531–535 (28 januari 2010)


FÖRFATTARE: Daniel E. Lieberman, Madhusudhan Venkadesan, William A. Werbel, Adam I. Daoud, Susan D’Andrea, Irene S. Davis, Robert Ojiambo Mang’Eni och Yannis

Människan har ägnat sig åt uthållighetslöpning i flera miljoner år. Den moderna löparskon uppfanns dock inte förrän på 1970-talet. Under största delen av den mänskliga evolutionen har vi sprungit antingen barfota eller med minimal fotbeklädnad i form av sandaler eller mockasiner med låg häl och lite dämpning i förhållande till moderna löparskor. Vi ville ta reda på hur löpare hanterade den stötkraft som uppstår när foten träffar marken innan den moderna skon skapades. Den här undersökningen visar att långdistanslöpare som normalt springer barfota ofta landar på framfoten (framfotsisättning) och att hälen sedan följer efter. Ibland landar de dock med platt fot (mellanfotsisättning) eller, mer sällan, på hälen (hälisättning). Löpare som normalt springer med skor landar däremot oftast på bakfoten eftersom den upphöjda och dämpade moderna löparskon främjar en sådan teknik. Kinematiska och kinetiska analyser visar att till och med på hårda underlag genererar barfotalöpare med framfotsisättning mindre kollisionskraft än löpare med skor som landar på bakfoten. Den här skillnaden beror främst på att foten är mer utsträckt vid landning och att vristen är mer följsam vid nedslaget vilket minskar den effektiva massa som stöter emot underlaget. Landning på fram- eller mellanfoten var förmodligen vanligare när människan sprang barfota eller i minimala skor och kan skydda fötterna och benen mot vissa av de stötrelaterade skador som är vanliga bland dagens löpare.

Löpares fotnedsättning vid 15 km på ett halvmaraton på elitnivå

1 AUGUSTI 2007


Journal of Strength and Conditioning Research, volym 21, nr 3


FÖRFATTARE: Hiroshi Hasegwa, Takeshi Yamauchi och William J. Kraemer

Syftet med den här studien var att dokumentera den faktiska fotnedsättningen under ett halvmaraton med deltagare på internationell elitnivå.

Slutsats: Undersökningsresultaten visar att fotnedsättningen är relaterad till löphastigheten. Ju lägre hastighet, desto större förekomst av hälisättning och omvänt gäller att ju högre hastighet, desto större förekomst av mellanfotsisättning. Kortare kontakttid och högre inversionsfrekvens vid fotkontakt kan bidra till bättre löpekonomi.

 

Biomekanisk analys av kontaktfasen vid barfotalöpning och löpning med skor.

1 MARS 2000


Journal of Biomech, mars 2000, nr 33(3), s. 269–78


FÖRFATTARE: B. De Wit, D. De Clercq, P. Aerts, institutionen för rörelse- och idrottsvetenskap vid universitet i Gent, Belgien

Den här studien undersöker rums- och tidsmässiga variabler, reaktionskraft mot underlaget samt sagittal och frontal kinematik under kontaktfasen hos nio tränade deltagare som springer barfota och med skor i tre olika hastigheter. Antagandet är att löpare tillämpar en annan fotnedsättning vid barfotalöpning för att försöka begränsa det lokala trycket under hälen. Vid barfotalöpning konstaterades en betydligt större styvhet i benen. Samma typ av sagittala, kinematiska anpassningar mellan de olika förhållandena noterades hos alla undersökningsdeltagare samt i alla tre löphastigheter. Dock konstaterades stora individuella variationer i fråga om bakfotskinematik mellan löparna.

3. LÖPEFFEKTIVITET

Metabolisk belastning vid barfotalöpning kontra löpning med skor: Är lättare bättre?

1 AUGUSTI 2012


Medicine and Science in Sports and Exercise, aug 2012: 44(8), sid. 1519–25


FÖRFATTARE: J.R. Franz, C.M. Wierzbinski och R. Kram

Syfte: Baserat på enbart massa är det lätt att tro att det metaboliska systemet belastas mindre vid barfotalöpning än vid löpning med skor.

Slutsats: Barfotalöpning medför inga metaboliska fördelar jämfört med löpning med lätta, dämpade skor.

 

Skornas och fotnedsättningens påverkan på löpekonomin

1 JULI 2012


Medicine and Science in Sport and Exercise, 
juli 2012: 44(7), sid. 1335–43


FÖRFATTARE: D.P. Perl, A.I. Daoud och D.E. Lieberman

Syfte: I den här studien undersöks om löpekonomin varierar vid användning av minimala skor jämfört med användning av vanliga löparskor med upphöjd, dämpad häl och hålfotsstöd samt mellan framfots- och hälisättning.

Slutsats: Löpare som använder minimala skor springer något, men ändå påtagligt, mer ekonomiskt än löpare som använder traditionella skor, oavsett fotnedsättning och med hänsyn tagen till skornas massa och stegfrekvensen. Orsaken är troligtvis att mer elastisk energi lagras och frigörs i benen vid löpning med minimala skor.

Skillnaderna mellan barfotalöpning och löpning med skor: Beror de på skorna eller massan?


 1 JUNI 2008


International Journal of Sports Medicine, 
juni 2008: 29(6), sid. 512–8


FÖRFATTARE: C. Divert, G. Mornieux, P. Freychat, L. Baly, F. Mayer och A. Belli

Den högre syreförbrukningen vid löpning med skor jämfört med barfotalöpning uppges bero på den extra massa som skon tillför. Det har dock visat sig att skorna även påverkar löptekniken. Den här studien syftar till att särskilja massans respektive skons effekter på mekaniken och energiförbrukningen vid löpning med skor. 12 vältränade undersökningsdeltagare sprang på ett löpband med ergometer i en hastighet på 3,61 m/s (-1) och i 6 olika förhållanden: barfota, i supertunna dykarstrumpor (våtstrumpor) utan vikt, med 150 g belastning, med 350 g belastning, i skor med en vikt på 150 g samt i skor med en vikt på 350 g. Resultaten visar att massan har avsevärd påverkan på syreförbrukningen medan skorna inte påverkar den överhuvudtaget. Stegfrekvens, anterior-posterior impuls, vertikal styvhet, benens styvhet och mekanisk effekt var avsevärt högre vid barfotalöpning än vid löpning med skor. Nettoeffektiviteten, som inbegriper både metaboliska och mekaniska aspekter, minskade vid löpning med skor. De mekaniska modifieringarna av löpningen visar att skons främsta funktion är att dämpa stöten när foten träffar marken med hjälp av dämpande material. Dessa förändringar kan dock leda till att förmågan att lagra och återhämta elastisk energi försämras vilket skulle kunna förklara den lägre nettoeffektivitet som uppmäts vid löpning med skor.

 

Skors och fotortosers påverkan på syreupptagningsförmågan och utvalda aspekter av knäkinematiken i frontalplanet

1 FEBRUARI 1985


Medicine and Science in Sport and Exercise, feb 1985: 17(1), sid. 158–63


FÖRFATTARE: L.N. Burkett, W.M. Kohrt och R. Buchbinder

Syftet med den här studien är att undersöka hur skor och fotortoser påverkar löpekonomin och knäkinematiken i frontalplanet under löpningens stödfas. Enligt resultaten från de mekaniska aspekterna av den här studien finns det inga betydande skillnader mellan olika metoder för linjär förskjutning av knät. Vinkelförskjutningen av knät var avsevärt (P under 0,05) mindre vid barfotalöpning än vid löpning med skor och skor plus ortos. Inga skillnader noterades dock mellan löpning med skor och löpning med skor plus ortos. Resultaten i fråga om löpekonomi visar att den aeroba belastningen vid löpning ökar ju större massa som läggs till på foten.

4. SKADOR

Behandling av löpskador: Teknik kontra skor

1 JANUARI 2013


Podiatry Management, januari 2013. Artikeln skrevs på uppdrag av American Academy of Podiatric Sports Medicine.


FÖRFATTARE: Nicholas A. Campitelli, DPM, FACFAS-podiatrist, fot- och ankelkirurg

Sammanfattningsvis verkar det som om de flesta praktiserande läkare nu börjar överge tanken att det bästa sättet att hjälpa löpare är att fokusera på skorna snarare än tekniken. Begreppet ”lämpliga skor” är en oriktig benämning om det tillämpas enligt det gamla paradigmet, där skor valdes beroende på typen av fotvalv. Många rekommenderar dock fortfarande skor enligt denna metod. En löpsko ska ge foten möjlighet att fungera som den är avsedd att göra, d.v.s. naturligt och utan att rörelserna begränsas. Dämpning under hälen och mekanismer för rörelsekontroll kan motverka detta. Om vi ser skon som det primära behandlingsalternativet för de flesta tillstånd måste vi se till att den inte begränsar fotens naturliga funktion.

 

Förhållande mellan självrapporterad skotyp, fotnedsättning och skadeförekomst

1 OKTOBER 2012


US Army Medical Department Journal, okt-dec 2012, sid. 25–30


FÖRFATTARE: D.L. Goss, M.T. Gross, doktorandprogrammet i fysioterapi på US Army-Baylor University, Fort Sam, Houston, Texas, USA

Bakgrund: Vissa löpare testar att springa barfota eller med minimalistiska skor för att minska skador p.g.a. överanvändning av benen. Det finns dock mycket lite forskning kring skadeutvecklingen vid barfotalöpning eller löpning med minimalistiska skor.

Syfte: Undersöka sambandet mellan självrapporterat skoval och angiven fotnedsättning, jämföra den övergripande skadeförekomsten vid olika skoförhållanden samt identifiera skillnader i skadornas placering mellan olika skoförhållanden. Resultat: Valet av skor uppvisade ett tydligt samband med den angivna fotnedsättningen (χ² (4df) =143,4, P<0,001). Löpare som springer barfota eller med minimalistiska skor uppgav att de landar längre fram på foten än löpare som springer i traditionella skor. Bland löpare som använder traditionella skor var förekomsten av skador 3,41 gånger högre än bland löpare som är vana vid att springa med minimalistiska skor (46,7 % för löpare med traditionella skor, 13,7 % för löpare med minimalistiska skor, χ² (1df) =77,4, P<0,001, n=888). Löpare som använder minimalistiska skor uppgav också färre skador vid höften, knät, underbenet, vristen och foten än löpare som använder traditionella skor.

Slutsats: Löpare som springer barfota eller med minimalistiska skor uppgav att de landar längre fram på foten än löpare som springer i traditionella skor. Bland löpare som använder traditionella skor var skador på underkroppen vanligare än bland löpare som använder minimalistiska skor. Ytterligare undersökningar över lång tid fordras för undersökning av skadeförekomsten i förhållande till olika typer av fotnedsättning och skopreferenser.

 

Fotnedsättning och skadefrekvens hos uthållighetslöpare: En retrospektiv 

1 JULI 2012


Medicine and Science in Sport and Exercise, juli: 44(7), sid. 1325–34


FÖRFATTARE: A.I. Daoud, G.J. Geissler, F. Wang, J. Saretsky, Y.A. Daoud och D.E. Lieberman

Syfte: Den här retrospektiva studien undersöker om skadefrekvensen är lägre eller högre hos löpare som normalt landar på framfoten än hos löpare som normalt landar på hälen. Slutsats: Bland terränglöpare i ett collegebaserat tävlingslag är skadefrekvensen hög. Löpare som normalt landar på bakfoten uppvisar dock betydligt högre förekomst av återkommande belastningsskador än löpare som normalt landar på framfoten. I studien undersöks inte orsakerna till denna övergripande skillnad. En hypotes, som dock fordrar ytterligare undersökning, är att avsaknaden av en tydlig belastningstopp i fråga om stötkraft vid framfotsisättning i förhållande till hälisättning kan bidra till en lägre skadefrekvens hos löpare som normalt landar på framfoten.

 

Framfotalöpning minskar smärta och rörlighetsproblem på grund av kroniskt kompartmentsyndrom

16 MARS 2012


The American Journal of Sports Medicine, mars 2011


FÖRFATTARE: Angela R. Diebal, PT, DSc (angie.diebal@us.army.mil), Robert Gregory, PhD, Curtis Alitz, MD, och J. Parry Gerber, PT, PhD

Bakgrund: Belastningen på benets främre muskelkompartment samt de kinematiska och kinetiska aspekterna påverkas i hög grad av löptekniken. Det är inte fastställt huruvida den smärta och rörlighetsnedsättning som förekommer vid kroniskt kompartmentsyndrom hos löpare som normalt landar på hälen minskar om de övergår till framfotsisättning.

Hypotes: Om personer som lider av kroniskt kompartmentsyndrom byter löpteknik och övergår till att landa på framfoten minskar den smärta och rörelsenedsättning som orsakas av det aktuella tillståndet.

Slutsats: En grupp om 10 patienter med kroniskt kompartmentsyndrom övergick till framfotsisättning under en 6-veckorsperiod. Hos alla dessa patienter minskade kompartmenttrycket i underbenet efter löpning. Den smärta och rörlighetsnedsättning som normalt förknippas med kroniskt kompartmentsyndrom minskade avsevärt under upp till 1 år efter åtgärden. Ingen av patienterna behövde genomgå något kirurgiskt ingrepp.

 

Effekter av en förändrad stegfrekvens på ledmekaniken under löpning

1 FEBRUARI 2011


Medicine and Science in Sport and Exercise, 
feb 2011: 43(2), sid. 296–302


FÖRFATTARE: B.S. Heiderscheit, E.S. Chumanov, M.P. Michalski, C.M. Wille och M.B. Ryan

Syftet med den här studien var att fastställa den biomekaniska påverkan på höft-, knä- och ankelleder av en förändrad stegfrekvens under löpning och därigenom utvärdera en möjlig strategi för att minska belastningen på underkroppen och risken för skador. Resultat: Mindre mekanisk energi absorberades i knät vid en ökning av stegfrekvensen med 5 % och 10 %. Höften absorberade dock endast mindre energi vid 10 % ökning. Alla leder uppvisade en avsevärt högre energiabsorption när den normala stegfrekvensen minskade med 10 %. Steglängden, den vertikala förskjutningen av tyngdpunkten, bromsimpulsen och den maximala knäflexionsvinkeln minskade vid ökad stegfrekvens. När stegfrekvensen ökade med 10 % utifrån löparnas normala frekvens minskade höftens maximala abduktionsvinkel samt höftens maximala höftabduktion och interna rotationsmoment. Av detta dras slutsatsen att en försiktig ökning av stegfrekvensen avsevärt kan minska belastningen på höften och knälederna under löpning och skulle kunna bidra till att förebygga och behandla vanliga löprelaterade skador.

 

 

Barfotalöpningen får upprättelse

28 JANUARI 2010


Nature – International Weekly Journal of Science, 
Nature 463, sid. 433–434 (28 januari 2010)


FÖRFATTARE: William L. Jungers

Detaljerade analyser av fotkinematiken och fotkinetiken hos barfotalöpare och löpare som använder skor ökar kunskapen om bipedalismen under den mänskliga evolutionen. Slutsats: Löpare som landar på framfoten/mellanfoten kan utnyttja lagringen av elastisk energi i både hälsenan och fotvalvet bättre. Framfots-/mellanfotslöpare behöver därför större muskelstyrka i vaden och foten, men undviker obekväma och potentiellt skadliga stötar.

 

Löparskors påverkan på vridmomentet i underkoppens leder

1 DECEMBER 2009


The American Academy of Physical Medicine and Rehabilitation,
volym 1, nr 12, sid. 1058–1063, december 2009


FÖRFATTARE: D. Cassey Kerrigan, Jason R. Franz, Geoffrey S. Keenan, Jay Dicharry, Ugo Della Croce och Robert P. Wilder

Resultat: Vid användning av löparskor noterades ökade vridmoment i höft-, knä- och ankelleder jämfört med barfotalöpning. Oproportionerligt stora ökningar observerades i höftens interna rotationsvridmoment samt i vridmomenten för knäflexion och knävarus. I genomsnitt uppmättes 54 % högre internt rotationsvridmoment i höften, 36 % högre vridmoment för knäflexion och 38 % högre vridmoment för knävarus uppmättes vid löpning i löparskor jämfört med barfotalöpning.

Slutsats: De värden som uppmättes vid knät tyder på en relativt högre belastning på anatomiska områden som normalt är mer känsliga för knäartros, d.v.s. de mediala och patellofemorala kompartmenten.

Effekt av steglängd och löpmängd på en probabilistisk stressfrakturmodell

1 DECEMBER 2009


Medicine and Science in Sport and Exercise, dec 2009: 41(12), sid. 2177–84


FÖRFATTARE: W.B. Edwards, D. Taylor, T.J. Rudolphi, J.C. Gillette och T.R. Derrick

Mellan skelettets hållfasthet och belastningsgrad finns ett ömsesidigt samband. Att minska steglängden är ett möjligt sätt att minska belastningen vid löpning. Om steglängden minskar ökar antalet belastningscykler för en viss sträcka. Det är okänt huruvida ett ökat antal belastningscykler har negativ påverkan på skelettet, trots minskad belastning. Syfte: Att fastställa hur steglängd och löpmängd påverkar risken för stressfrakturer på skenbenet. Slutsatser: Resultaten tyder på att belastningsgraden har större betydelse för utvecklingen av stressfrakturer än det totala antalet belastningscykler. Löpare som vill minska risken för stressfrakturer på skenbenet kan gynnas av att minska steglängden med 10 %.

 

Fot- och vristskador inom barfotasporter

1 SEPTEMBER 2009


American College of Sports Medicine, september/oktober 2009, volym 8, nr 5


FÖRFATTARE: Kara Vormittag, Ronald Calonje och William W. Briner


Att idrotta barfota har varit omtvistat ända sedan vi började tävla i olika idrotter. Än idag tyder vissa data på att skor kan begränsa den adaptiva pronation som uppstår efter fotnedsättning i löpsteg. Denna pronation motverkar troligen skador bland löpare. Inom brädsport löper idrottare som utövar sin sport barfota på vattnet relativt stor risk för fot- och vristskador. Även gymnaster riskerar att drabbas av fot- och vristskador på grund av den kraftiga stötkraft de utsätts för. Inom simning och dykning är förekomsten av fot- och vristskador låg. Inom beachvolleyboll, som spelas barfota, förefaller risken för vriststukningar vara mindre än inom inomhusvolleyboll, som spelas med skor. Kampsportare riskerar att drabbas av skador på fötter och vrister på grund av vrid- och stötmekanismer. Idrottare som vill kunna återgå till att idrotta barfota efter en skada bör genomföra sin rehabilitering utan skor.

 

Förebygga löprelaterade skador genom barfotaaktivitet: Ibland betyder ”att klä på sig” att inte ta på sig skorna

1 APRIL 2008


The Journal of Physical Education, Recreation and Dance, 
april 2008


FÖRFATTARE: Priscilla M. Hart och Darla R. Smith

Syftet med den här artikeln är att för tränare och löpare beskriva teorin bakom användningen av barfotaaktivitet som en metod för att förhindra löprelaterade skador. Slutsats: Kortfattat uttryckt förbises ofta förstärkningen av inre strukturer som ett sätt att förebygga löprelaterade skador. Följande faktorer är viktiga vid tillämpning av barfotaaktiviteter: 1. För dagbok över löpning och skador för att kunna jämföra aktuell utveckling och tidigare skadefrekvens. 2. Träningstiden ska ökas gradvis och terrängen ska varieras alltmer. 3. Om så önskas kan skostödet grad- och stegvis minskas till en tunnare och mer flexibel mellansula. 4. Var konsekvent och uthållig eftersom stärkta strukturer försvagas om barfotaaktiviteten upphör. (Robbins & Hanna, 1986).

 

Barfotalöpning

1 JANUARI 2001


Sport Science, 5(3), sportsci.org/jour/0103/mw.htm, 2001


FÖRFATTARE: Michael Warburton

Slutsatser: - Löpning i skor verkar öka risken för vriststukningar, antingen p.g.a. att medvetenheten om fotens position försämras eller p.g.a. att vristens vridmoment ökar om löparen snubblar. - Löpning i skor verkar öka risken för hälsporre och andra kroniska skador på underkroppen genom att förändra stötöverföringen till muskler och stödstrukturer. - Vid löpning utan skor minskar syreförbrukningen med ett antal procent. Tävlingslöpares resultat bör därför förbättras i motsvarande grad, men det finns ingen publicerad forskning där tävlingsresultat för löpare som springer barfota jämförs med tävlingsresultat för löpare som springer med skor. - Forskning behövs för att ta reda på varför löpare väljer att inte springa barfota. Oro för skär- och stickskador, blåmärken, termiska skador och överansträngning under invänjningsperioden är möjliga orsaker. - Löparskor fyller en viktig skyddande funktion på vissa underlag, i extrema väderförhållanden och vid vissa patologiska tillstånd på underkroppen.

 

Förebyggande av löprelaterade skador genom naturlig stötdämpning

1 APRIL 1989


Medicine and Science in Sport and Exercise, 
volym 21, nr 2, sid. 130–139, 1989


FÖRFATTARE: S.E. Robbins, G. J. Gouw och A.M. Hanna

Syftet med dessa experiment var att testa Robbins och Hannas hypotes, som föreslår att skillnader i obehag på grund av lokaliserad deformation i vissa delar av fotsulan beror på ett skyddsbeteende (stötdämpning inne i foten).

Resultat: Dessa data stöder tesen att fotsulans sensoriska återkoppling har avgörande betydelse för en säker och effektiv förflyttning.

 

Om löpskadors epidemiologi
Undersökning från 1984 års Bern Grand-Prix

1 JUNI 1988


The American Journal of Sports Medicine, juni 1988, volym 16, nr 3, sid. 285–294


FÖRFATTARE: Bernard Marti, John Paul Vader, Christoph E. Minder och Theodor Abelin

Med hjälp av en enkät har vi undersökt förekomsten, placeringen och typen av löprelaterade skador hos alla deltagare i ett populärt 16 km-lopp. Svarsfrekvensen var 83,6 %. Bland 4 358 manliga löpare led 45,8 % av långvariga löprelaterade skador under den 1-åriga undersökningsperioden. 14,2 % fordrade medicinsk vård och 2,3 % uteblev från sitt arbete på grund av löprelaterade skador. Förekomsten av löprelaterade skador kopplades samman men ökad löpmängd (P < 0,001), tidigare löprelaterade skador (P < 0,001) och tävlingsinriktad träning (P = 0,03). Det fanns också ett samband mellan ökad löpmängd och mer frekventa läkarbesök p.g.a. (uteslutande) löprelaterade skador. Bland personer inom åldersgruppen 33–44 (N = 1 757) fanns ett ömsesidigt samband mellan antalet år med löpträning och förekomsten av skador (P = 0,02). Det fanns inget markant samband mellan skador och löphastighet under lopp, träningsunderlag, löparskornas beskaffenhet eller relativ vikt. Smärta i hälsenan och olika symptom i vadmuskulaturen var två av de vanligaste överansträngningsskadorna. De var betydligt vanligare bland äldre löpare som ökade sin löpmängd. Vi konstaterar att löprelaterade skador är vanliga, att antalet säkert fastställda etiologiska faktorer är litet och att måttlighet bör vara ledordet när löpning rekommenderas.

5. LÖPSTEG

Biomekanisk och fysiologisk jämförelse mellan barfotalöpning och löpning i två olika skor hos erfarna barfotalöpare

1 MARS 2009


Journal of Sports Medicine and Physical Fitness, 
mars 2009: 49(1), sid. 6–13


FÖRFATTARE: R. Squadrone och C. Gallozzi 

Det primära syftet med den här studien var att undersöka hur förändringar av de mekaniska aspekterna i kontakten mellan foten/skon och underlaget påverkar de rums- och tidsmässiga variablerna, tryckfördelningen mot underlaget, kinematiken i sagittalplanet och löpekonomin hos 8 erfarna barfotalöpare. De sekundära syftet var att undersöka om en speciell lättviktssko på ett effektivt sätt efterliknade upplevelsen av barfotalöpning.

Resultat: Vid barfotalöpning landade löparna med en mer utsträckt vrist än när de sprang med skor av standardtyp. Detta resulterade i lägre slagkraft och en förändrad stegkinematik. I synnerhet noterades avsevärt kortare steglängder och kontakttider samt högre stegfrekvenser.

Slutsatser: Resultaten från den här studien stöder antagandet att förändringar i kontakten mellan fot och underlag leder till en förändrad löpteknik hos en grupp erfarna barfotalöpare.

6. DÄMPNING

Är gamla löparskor skadliga för dina fötter? En undersökning av fotsuletryck.

1 AUGUSTI 2011


Biomedical Central Res Notes, 24 aug 2011, 4:307, doi: 10.1186/1756-0500-4-307


FÖRFATTARE: U. Rethnam, N. Makwana, ortopediska avdelning vid Glan Clwyd Hospital, Rhyl, Storbritannien. ulfinr@yahoo.com.

Bakgrund: Skornas egenskaper anses kunna orsaka trötthet och smärta i fötterna. Normalt rekommenderas att löparskor bör bytas ut efter ca 80 mils löpning. Syftet med den här studien var att undersöka och jämföra det maximala fotsuletrycket och tryckets tidsintegral hos nya respektive gamla löparskor.

Slutsats: Det uppmätta fotsuletrycket var generellt högre för nya löparskor. Det kan bero på bristen på flexibilitet hos nya löparskor. Risken för fot- och vristskador förefaller vara högre om löparskorna byts ut med jämna mellanrum. Vi rekommenderar att nya löparskor gås in långsamt genom att användas för lugn fysisk aktivitet.

 

Springa i nya eller slitna skor: en jämförelse mellan tre olika typer av dämpade skor

1 OKTOBER 2009


British Journal of Sports Med, okt 2009: 43(10), sid. 745–9, doi: 10.1136/bjsm.2008.047761. Epub 18 sep 2008.


FÖRFATTARE: P.W. Kong, N.G. Candelaria och D.R. Smith

Syfte: I den här studien undersöks hur skornas skick påverkar löpares biomekanik genom en jämförelse mellan kinetiken och kinematiken vid löpning i nya respektive slitna skor. Tre typer av skor med olika dämpningstekniker jämfördes.

Slutsatser: I takt med att skons dämpningsförmåga försämras justerar löparen sin teknik så att den externa belastningen hålls på en jämn nivå. Dessa anpassningsstrategier påverkades inte av typen av dämpningsteknik, vilket tyder på att löpare bör välja skor baserat på andra faktorer än dämpningsteknik.

 

Får du valuta för pengarna när du köper ett par dyra löparskor?


11 OKTOBER 2007


British Journal of Sports Medicine,
nr 42, sid. 189–193, doi: 10.1136/bjsm.2007.038844


FÖRFATTARE: R. Clinghan, G.P. Arnold, T.S. Drew, L.A. Cochrane och R.J. Abboud

Syfte: Den här undersökningen syftar till att fastställa huruvida dyrare löparskor dämpar fotsuletrycket bättre och är mer bekväma än billigare alternativ från samma varumärke. Slutsatser: De billiga och medeldyra löparskorna från vart och ett av de tre testade varumärkena gav samma (om inte bättre) dämpning för fotsuletrycket som de dyra skorna. Vid gång och löpning på löpband var dämpningen likvärdig. Komfort är en subjektiv upplevelse som bygger på individuella preferenser och kunde inte kopplas till varken fotsuletryckets fördelning eller skornas pris.

 

Risker med vilseledande sportskoreklam

1 JANUARI 1997


British Journal of Sports Medicine, 
1997, nr 31, sid. 299–303, doi: 10.1136/bjsm.31.4.299


FÖRFATTARE: S. Robbins och E. Waked


Syfte: Sportskor kopplas till frekventa skador som tros bero på repetitiv belastning. Det finns inga vetenskapliga data som tyder på att skor ger bra skydd. Dyra sportskor marknadsförs med påståendet att de ger ett bra skydd genom ”dämpning”, trots att skadefrekvensen för dessa skor är 123 % större än för billigare skor. I den här studien testas hypotesen att vilseledande marknadsföring skapar en falsk känsla av trygghet hos användare av dyra sportskor vilket leder till en försämring av de stötdämpande mekanismerna, ökad slagkraft och skador.

Slutsatser: Dessa data ger en rimlig förklaring till den högre skadefrekvensen hos användare av dyra sportskor. Det här är den första rapporten som visar: 1. att vilseledande marknadsföring som hävdar skyddande egenskaper kan utgöra en risk för folkhälsan och därför kan behöva elimineras, förslagsvis genom lagstiftning; 2. att människor tenderar att vara mindre försiktiga när de använder ny utrustning med okända fördelar på grund av en alltför positiv attityd till ny teknik och ny utrustning.

Skornas och hälisättningens påverkan på höftledsbelastningen

1 JULI 1995


Journal of Biomechanics, 
juli 1995: volym 28, nr 7, sid. 817–827


FÖRFATTARE: G. Bergmann, H. Kniggendorf, F. Graichen och A. Rohlmann

Krafter och moment som verkar på höftleden påverkar den långsiktiga stabiliteten i fixeringen av endoproteser samt utvecklingen av koxartros. Belastningen kan höra samman med typen av skor samt med gång- eller löptekniken. Dessa faktorer undersöktes hos en patient med instrumenterade höftimplantat. Han använde olika typer av sportskor, vanliga läderskor, vandringskängor och träskor samt gick barfota med mjuk, normal och hård hälisättning. Belastningen var som lägst när patienten gick och joggade utan skor. Alla skor ökade ledkraften och böjmomentet vid implantatet något. Vridmomentet ökade dock med upp till 50 %. Inga samband kunde konstateras mellan olika skotyper och ökad belastning, förutom att skor med mycket hårda sulor var tydligt ogynnsamma. Mjuka hälar, sulor eller innersulor medförde inga fördelar. Stegstabiliteten verkar ha störst betydelse när det gäller ökad ledbelastning och bör således vara kriteriet vid valet av skor.

 

En kinetisk utvärdering av in vivo-belastningens påverkan på löparskor

1 OKTOBER 1988


The Journal of Orthopedic and Sports Physical Therapy, 
1988: 10(2), sid. 47–53


FÖRFATTARE: J. Hamill och B.T. Bates

Syftet med den här studien var att med hjälp av data om reaktionskraften mot underlaget undersöka hur upprepad in vivo-belastning påverkar löparskors stötdämpning och mediolaterala stabilitet.Resultaten stöder tidigare slutsatser att de utvärderade systemens materialegenskaper försvagas, vilket resulterar i en försämrad stötdämpning (7,3 %). Försämringens omfattning var dock betydligt mindre än vad som framgått av tidigare rapporter (23–40 %). Anledningen till denna diskrepans tros vara att andra belastnings- och utvärderingsmetoder har använts i den aktuella studien. Resultaten antyder också att dessa förändringar inte är enbart skadliga eftersom fotkontrollen verkar förbättras i takt med att dämpningen minskar. Fotkontrollen svarar för minst hälften av alla löpskorelaterade skador.

 

Förebygga löprelaterade skador med hjälp av barfotateknik

1 APRIL 1987


Medical Science in Sports & Exercise, april 1987: 19(2), sid. 148–56


FÖRFATTARE: S.E. Robbins, A.M. Hanna

Det finns ett flertal rapporter som visar att förekomsten av löprelaterade skador är extremt låg bland löpare som springer barfota jämfört med löpare som springer med skor. Hypotesen är att de stötdämpande anpassningarna – ett naturligt inslag i barfotaaktiviteter och den mekanism som sörjer för den låga skadefrekvensen bland barfotalöpare – hör samman med böjningen av fotens mediala fotvalv vid belastning. Vidare antas att orsaken till den höga skadefrekvensen bland skolöpare är det faktum att fotvalvet inte kan böjas naturligt (oböjlighet) vid användning av skor. Förändringar i det mediala fotvalvet som möjliggör böjning vid belastning stöder denna hypotes. Andra data tyder på att den sensoriska återkopplingen, främst från fotens hårlösa epitel, är den faktor vid barfotaaktivitet som föranleder en sådan anpassning. Den sensoriska isolering som uppstår med dagens moderna löparsko verkar således vara orsaken till den höga skadefrekvensen i samband med löpning.

 

Skodämpningens påverkan på reaktionskraften mot underlaget vid löpning

1 NOVEMBER 1983


International Journal of Sports Medicine,
nov 1983: 4(4), sid. 247–51


FÖRFATTARE: T.E. Clarke, E.C. Frederick och L.B. Cooper

För att undersöka hur graden av dämpning påverkar den vertikala kraften (VK) lät vi 10 manliga undersökningsdeltagare (genomsnittlig vikt = 68,0 kg) springa i en hastighet på 4,5 m/s (3:44 min/km) samtidigt som de var kopplade till en Kistler-kraftsensor. Två olika skor testades: en hård sko och en mjukare sko med 50 % mer dämpning enligt vad som uppmätts genom instrumenterad slagprovning. Resultatet visade [slagkraften uttryckt som multiplar av kroppsvikt (KV)] att tiden fram till maximal vertikal slagkraft (MVS) var betydligt längre (hård sko = 22,5 ms, mjuk sko = 26,6 ms) för den mjuka skon. Dock noterades inga skillnader i fråga om kraftens magnitud (hård sko = 2,30 KV, mjuk sko = 2,34 KV). Med den mjuka skon nåddes det lägsta värdet efter MVS också betydligt senare (hård sko = 33,8 ms, mjuk sko = 37,9 ms) och var betydligt högre (hård sko = 1,46 KV, mjuk sko = 1,90 KV). Den största vertikala drivkraften uppstod statistiskt vid samma tidpunkt med båda skorna (hård sko = 85,7 ms, mjuk sko = 84,0 ms), men var betydligt högre med den mjuka skon (hård sko = 2,73 KV, mjuk sko = 2,83 KV).

 

7. BARN

Barnskors påverkan på steget: En systematisk genomgång och metaanalys

1 JANUARI 2011


Journal of Foot Ankle Research, 18 jan 2011, 4:3, doi: 10.1186/1757-1146-4-3


FÖRFATTARE: C. Wegener C, A.E. Hunt, B. Vanwanseele, J. Burns och R.M. Smith

Bakgrund: Det finns lite kunskap om skors påverkan på barns steg. I den här systematiska genomgången sammanställs tillgängliga data om skors biomekaniska påverkan på barn under gång och löpning.

Slutsats: Skor påverkar barns steg. Med skor går barn snabbare genom att ta längre steg med större vrist- och knärörelser och ökad aktivitet i främre skenbensmuskeln. Skor minskar fotrörelserna och förlänger stegcykelns stödfas. Vid löpning minskar skorna benets hastighet under pendlingsfasen, dämpar stötar och främjar hälisättning. De långsiktiga effekterna av dessa förändringar på barns växande och utveckling är inte kända. Vid undersökning av pediatriska patienter bör skornas påverkan på steget beaktas och effekterna av skorelaterade åtgärder bör utvärderas.

 

Gå och springa barfota: Fördelar och nackdelar baserat på befintliga fakta

18 APRIL 2008


Journal of the New Zealand Medical Association, 
18 april 2008, volym 121, nr 1272


FÖRFATTARE: Keith Rome, Dene Hancock och Daniel Poratt

Som en reaktion på en nyligen publicerad debatt om barns barfotalöpning och barfotagång i New Zealand Herald har vi sammanställt ett resonemang som tar upp fördelar och nackdelar baserat på befintliga fakta. Det finns mycket lite forskning som specifikt rör barfotalöpning och barfotagång bland barn. Enligt en tysk studie kan den ökade förekomsten av plattfot och hallux valgus i dagens moderna samhällen vara en konsekvens av att barn använder olämpliga skor. Den tyska studien antog att barfotagång ger bäst förutsättningar att utveckla en frisk fot. Att gå eller springa på olika typer av underlag, t.ex. gräs, sand och konstgjorda löparbanor, kan också främja en hälsosam fotutveckling. Att gå barfota på hårda underlag som trottoarer kan dock förändra biomekaniken vid gång och löpning. Det kan leda till till ledförändringar och därmed till en försämrad fotfunktion. En tysk studie visar dock att tunnare och mer flexibla barnskor inte förändrar fotrörelserna lika mycket som konventionella skor och därför bör rekommenderas för barn i alla åldrar.

Fotrörelser i barnskor: En jämförelse mellan barfotagång och gång med konventionella och flexibla skor

1 JANUARI 2008


Gait Posture, jan 2008: 27(1), sid. 51–9. Epub 13 mars 2007.


FÖRFATTARE: S. Wolf, J. Simon, D. Patikas, W. Schuster, P. Armbrust och L. Döderlein, institutionen för ortopedisk kirurgi vid Heidelbergs universitet, Schlierbacher Landstrasse 200a, 69118, Heidelberg, Tyskland. Sebastian.Wolf@ok.uni-hd.de

Den ökade förekomsten av plattfot och hallux valgus i dagens moderna samhällen kan vara en konsekvens av att barn använder olämpliga skor. Den här studien utgår från antagandet att barfotagång ger bäst förutsättningar att utveckla en sund fot och syftar till att undersöka om/hur kommersiella skor påverkar barns fotrörelser under gång. Vidare har ett försök gjorts att minska denna påverkan genom att ändra de fysiska egenskaperna hos skor av standardtyp. Slutsats: Studien visar att tunnare och mer flexibla barnskor inte förändrar fotens rörelser lika mycket som konventionella skor och därför bör rekommenderas inte bara för barn i denna ålder utan för friska barn i allmänhet.

 

Skors inverkan på förekomsten av plattfot

1 JULI 1992


Kasturba Medical College, Manipal, Indien, 
volym 74-B, nr 4, juli 1992


FÖRFATTARE: Udaya Bhaskara och Rao Benjamin Joseph

Vi har analyserat statiska fotavtryck av 2 300 barn mellan 4 och 13 år för att undersöka hur/om skor påverkar förekomsten av plattfot. Förekomsten bland barn som använder skor var 8,6 %, vilket kan jämföras med 2,8 % bland de barn som inte använder skor (p < 0,001). Betydande skillnader mellan barn med respektive utan skor noterades i alla åldersgrupper. Skillnaden var dock som störst bland barn med generell ligamentinstabilitet. Plattfot var vanligast bland barn som bar skor med täckt tå och mindre vanligt bland barn som bar sandaler eller tofflor. Förekomsten av plattfot var minst bland barn som inte bar skor. Våra undersökningsresultat tyder på att användning av skor under tidig barndom har negativ inverkan på utvecklingen av ett normalt fotvalv.

8. ANDRA INTRESSANT ARTIKLAR

Fotens kärnsystem: ett nytt paradigm som hjälper oss att förstå hur den inre fotmuskulaturen fungerar

11 MARS 2014


British Journal of Sports Medicine, doi: 10.1136/bjsports-2013-092690


FÖRFATTARE: Patrick O. McKeon, Jay Hertel, Dennis Bramble och Irene Davis

Foten är en komplex konstruktion med många leder och olika grader av rörlighet som spelar stor roll för både statisk hållning och dynamisk aktivitet. Fotvalvets evolutionära utveckling hängde samman med de allt större krav som ställdes på foten när människan började springa. Fotvalvets rörelser och stabilitet styrs av inre och yttre muskler. Läkare och forskare lägger ofta relativt lite vikt vid de inre musklerna. Dessa muskler omfattas därför mycket sällan av rehabiliteringsprogrammen. Åtgärder avseende fotrelaterade problem är ofta inriktade på externt stöd av foten istället för att de inre musklerna tränas till att fungera som de är avsedda att göra. I den här artikeln föreslår vi ett helt nytt paradigm för beskrivning av fotens funktion. Vi börjar med en översikt över den mänskliga fotens utveckling, med fokus på fotvalvets utveckling. Därefter följer en beskrivning av fotens inre muskler och deras relation till de yttre musklerna. Vi drar paralleller mellan de små bålmuskler som utgör kärnan i ländrygg/höft och de inre fotmusklerna, och introducerar begreppet ”fotens kärna”. Därefter integrerar vi konceptet ”fotens kärna” i undersökning och behandling av foten. Slutligen efterlyser vi en ökad medvetenhet om vikten av en stabil fotkärna för en välfungerande fot och underkropp.

Skadefri löpning

5 JUNI 2013


www.naturalrunningcenter.com


FÖRFATTARE: Flera författare